Im just a little girl lost in the moment.

Jag känner mig tom, inget ändras samtidigt som tiden bara går. Tiden stannar inte för någon och jag ifrågasätter mig mer och mer vad jag vill och vad som är värt något. Jag har för höga murar att klättra över för att kunna ta mig vidare att jag väljer det trygga istället. Att stå kvar på samma ställe. Jag vet att jag inte mår bra här, men tänker jag på de höga murarna mår jag om möjligt ännu sämre. För ett par år sedan visste jag inte att ett så stort självhat fanns.

Hej 0 läsare så vet inte varför jag skriver men kanske hittar någon in hit i misstag någon gång igen. Siffran är ju logisk med tanke på uppdateringen dock. Mamma är äntligen lycklig igen, varför ska jag alltid förstöra allt? Vad gör man när man inser att ett återfall är påväg? Panikslagen tjej i ångest över rädslan att igen tvingas genomlida den hjärtskärande sjukdoms-ångesten. Svävar flyter och drunknar på samma gång.