E du go eller? Runaway Train Never Coming Back, Wrong Way On A One-Way Track. Imorgon drar jag upp till Gävle och som jag har längtat efter detta. Drygt två månader sedan jag var uppe senast och det känns.

Jag ville skriva någonting om flytten till Sätra, om den fina bokhyllan jag hittade i soprummet, om kanelknäcke och varm oboy och att småprata med Mia in på småtimmarna, om Jaqcues Brel och färgpennor och stora visioner, men det blir liksom inte mer än de där orden. Men det är fina känslor i magen inatt. Och jag vet inte vart jag tar vägen i höst men den här sommaren kommer bli fantastisk. Har trott att det varit lätt att tro på mina ord f.

New York, New York. Min brutna fotled är skapligt okej för stunden, den har sina bra samt dåliga dagar dock. Men inget morfin eller andra spexiga mediciner i mitt blodomlopp längre, vilket känns lovande. Det är bra att jag kan strosa omkring på New Yorks gator utan större problem med. Tilldess så får jag njuta av det 16 gradiga vädret och solen skinande. New York känns som en europeisk Amerikansk stad, på många bra sätt. Här kan man faktiskt trivas bra.

Välkommen till Daniel och Annas Paris. I den här bloggen får ni ta del av vår vardag i den vackra staden bland baugetter, baskrar, ostar, arrogans och vin. Framförallt kommer jag att sakna utmaningen. Varje dag kändes det som att det var något nytt jag kunde lära mig, en härlig känsla. Jag har varit i Paris i nio månader. Det blev en vardag för mig. Dörrar öppnas medans de tidigare fortfarande står på glänt.