dagen som jag sett fram mot med skräckblandad förtjusning. det hade varit en kamp mot kropp och klocka. skulle knäna hålla? Skulle d räcka med ett pannben av stål? En kamp som jag tyckte mig gått segrande ur i lördags morse. men då kom tvivlet på orken på besök istället. helsike, jag hade ju lite förträngt hur långt tre mil är att springa. shit, kanske var jag frisk nog att springa. men skulle jag klara av att springa så LÅNGT? Undrar var löpar-hörlurarna är? Svårt .

Nästa projekt blir att lägga 50m2 marksten runt huset. Där har vi valt Benders Metro 50. Sist jag skrev nåt på bloggen var sommaren bara i startfasen och nu är den snart slut. Jag har nu bara en vecka kvar av min fem veckors långa semester. Lite vemodigt, men ändå helt ok. Vi har hunnit med mycket känns det som - både att ha det lugnt och skönt och träffa vänner och bekanta och att fixa med hus och trädgård.

På lördag går jag och barnen på sommarlov. I två veckor är vi helt lediga tillsammans, sen börjar det där eviga pusslandet av tider hit och dit. Vem som hämtar, vem som lämnar. Någon som känner igen sig? Jag skulle inte bli helt förvånad måste jag säga. Samtidigt som det här never-ending-project tär på krafterna så ser jag någon charm i allt detta planerande, to-do listor och scheman. Jag har fått den egenskapen av min mamma, det är iallafall ett som är säkert.

På min semester i år gjorde jag de som alla trodde var omöjligt inkl. Jag däremot snuttar mest på dom.

Säkert kommer jag nog lägga upp ett inlägg lite då och då, kanske blir det ingen förändring, det får vi se. Men eftersom det viktigaste för mig med bloggen är att vara helt ärlig så känns det som jag måste göra såhär, i alla fall just nu. Jag vill passa på att tacka alla er fina människor som läser min blogg varje dag och lägger in så otroligt härliga kommentarer. Aldrig hade jag trott att jag skulle ha flera tusen. Om ni bara anade hur mycket det verkligen betyder för mig - MASSOR! .