Min vardag mina funderingar och åsikter. Kan inte få nog av denna. Söndag, mars 23, 2014. Nästan så länge sedan jag bloggade sist. Mycket och lite har hänt sen sist. De hällde ut kontrastvätska i buken och sög ut den. Där färgen satt kvar var det skadade nerver. De bitarna skar det ut från bukhinnan. Tyvärr fick de inte bort allt, det var för tunt på några ställen. När den värsta smärtan gått över mådde jag riktigt bra några veckor.

En irrande virrhjärna vilse i viljan. Den Lilla Staden, Söder om norr, Sweden. När man vill många olika saker på samma gång blir det till och med svårt att säga vilka de är. Därför står det inget av vikt i den här rutan. Lägg särskilt märke till korna! Jag kände mig lite wild and crazy idag och tänkte lätta upp stämningen med ett youtube-klipp. Det häftigaste jag kunde hitta. Klassen i fråga satt knäpptyst och tittade.

Hur kul e de då? Åker och tränar och tror man iaf har lärt sig grunderna i ridningen efter alla år som spenderats på hästryggen, så bara säger de plopp och allt de man trodde man kunde egentligen bara va en illusion. Hahaha! Tisdag 10 januari 2012.

Kärlek och uppror under olika namn since 2005. Det är som det är. Okej, det blev visst politik i alla fall. Att bli färdig med boken and att jag aldrig håller distans. Fler lampor tänds i fler fönster. Om två timmar ska jag mötas av kramar och glada rop på jobbet. Det finns sämre människor jag kunde ha kramat på min trettioårsdag. Men bara om min älskade väntar.

Och de nya äventyren fortsätter härmed på ny plats. Välkomna att hänga med! Vi ses på andra sidan. Tiden jag pratade om tidigare har nu kommit. Känns rätt okej, faktiskt. Vårt liv instoppat i boxar. rätt coolt dock att sitta och spela mobilspel medans två snygga Hunkar packade in alla våra saker. In i de här trälådorn.

Livet med Frost handlar om det lilla livet i min mage. Han LÅG på rygg mitt på filten. Vi har fått en ny unge.

Handlar om mitt liv som mamma till 4 barn, varav den yngste har Alagilles syndrom, om glädje och sorg och allt annat som ryms i livet. Konstigt att jag är hemma och LillPrinsen kvar på sjukhuset. Jag hade sällskap av Morfarpappan hela dagen, och bror H en stund. Skönt, eftersom det var en lång väntan. Undrar hur jag kommer att sova i natt? Vilket otroligt dumt påhitt! Jag s.

Det är ju rent otroligt egentligen. Att jag överlevt så här långt alltså. När jag läser bakåt i bloggen möter jag min egen trötthet i inlägg efter inlägg. Hur har jag orkat? Och när gick det egentligen över? Har det ens gått över? Nu är allt bättre! Älskade lillebroren. Värd varenda sekund av trötthet. Jag måste rensa i bloggen. Egentligen imperfekt på den meningen, tackskajagha, d v s jag borde ha rensat i bloggen för länge sedan. Heter det imperfekt då förresten? Nu är det för sent att ångra och var.