Min längtan efter dig! Nu går det lång tid mellan inläggen. Vet inte riktigt varför men det känns lite konstigt att skriva nu förtiden. Jag startade denna blogg för att skriva om vår barnlöshet och om allt det innebar. Nu när vi har fått barn så nu känns det konstigt att skriva. Jag vet också hur ont det gjorde i mig när jag hade följt en blogg under lång tid och sen fick dom barn. När jag hade det tufft med missfall och IVF var det ingen rolig läsning eller känslan man fick. Vi hade 30 grader hela veckan.

Om ivf, längtan, hopp och förtvivlan. Om glädje, tårar och hormoner. Om lyckan att få ett barn och längtan efter ett syskon. Om syskonförsök och upprepade tidiga missfall. Med dottern fick jag också en rejäl hormonrand, men än så länge har ingen dykt upp, och det förstärker min teori om att det är en liten lillebror där inne. På riktigt känns det som att jag börjar bli en ny människa och det är så skönt! Väntr.

Mer stöd till IVF-par i Tyskland. Under de senaste åren har flera delstater infört extra statligt stöd till IVF-behandlingar, i synnerhet de delstater som ligger i f. Östtyskland, där man har mycket problem med avfolkning av glesbygden eftersom unga människor flyttar därifrån.

Önskan, längtan, hopp och förtvivlan. Efter 9,5 års kämpande skedde ett mirakel. Efter läkning och nya behandlingar, lyckades vi igen på fjärde försöket av hormonstimulering insemination.

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Det här innehållet är lösenordsskyddat. Det här innehållet är lösenordsskyddat.

Om livet i stort, men mest om vår ivf-resa. Notering, ingen brasklapp! 27 juni, 2015. I dag för ett år sedan. Det där två rosa strecken på graviditetstestet. 41 veckor senare kom han. Eller kanske är jag lagad? Total eufori. Det mest fantastiska och underbara. Det är att få älska en liten, liten människa så att det gör ont. Det är att få vara en familj.

En blogg om viktnedgång som medel för att få bli gravid. En fantastisk liten kille! Vi hade en normal förlossning och allting gick bra. Vi mår bra, läker ihop lite varje dag, och lär känna varandra.

Jag har bestämt mig för att det här inte blir någon mammablogg. Jag har startat en privat och ickeanonym blogg istället. Däremot låter jag bloggen ligga kvar, för jag vet hur viktigt det är att som ofrivilligt barnlös hitta såna här bloggar och bli påmind om att det kan gå! Trots PCO och andra hinder så finns det solskenshistorier. Jag vill vara en sådan. Snälla läsare för att ni följt mig under den här resan! Ni ställde upp på alla sätt, inte bar.