Killarna kom in i köket där jag stod och jag kramade om de alla, först Zayn sedan Liam och sist Niall. Hans kramar kändes alltid varmare och mer hemma än någon annan kram jag någonsin fått. Perspektiv - två veckor senare. How we gonna fix this? How we gonna undo all the pain? Tell me, is it even worth it? Looking for a straight line.

Tänk om han inte klarade det? Tänk om allt pluggande hade varit förgäves? Åh nej, då skulle han behöva åka iväg på ungdomsvård! Efter ännu en oändligt lång halvtimme öppnades dörren till kemisalen och utgåendes kom Harry; med en djup rynka mellan ögonbrynen. Mitt hjärta hoppade över ett slag och jag var tvungen att greppa tag i bänken jag satt på för att inte falla ihop. Sade jag med låg röst, fastfrusen några meter ifrån honom. Var inte fånig skrattade jag, samtidigt som jag gransk.