Ingen vill väl ha din skit och din sorg rakt i ansiktet? Kanske är det tvärtom det som för oss närmare varandra. Vi delar varandras bördor, det är det som gör oss till vänner, partners, syskon, föräldrar. Tror du inte jag vill veta ditt värsta, då kanske vi inte hör ihop? För det passar sej att prata om det. Det passar sej som fan. Du fick nästan ett namn. Du som en kort tid levde i min kropp och i våra liv. Du som var vår dröm, vårt lilla barn.

Jag har alltid tyckt att det har varit svårt att veta vem jag egentligen är. Jag har sagt och tänkt en massa om mej själv, som inte stämmer så bra. Nu när jag är 37, då borde jag ju veta. Jag borde vara utredd, definierad, avgränsad, klar, färdigbearbetad. Jag borde ha lärt mej. När började jag böja på nacken och se ner i backen? Jag lyckades bygga myten om mej själv. En myt som sen kom att bli sanningen under många år. I själva verket var jag antagligen rädd. Eller, jag VAR rädd.