Usch vad livet går upp och ner. Trodde inte jag skulle komma tillbaks till den här blogge, någonsin, faktiskt. Ser jag samma lösning och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Du är så jävla otacksam för det livet du har fått. Jag tycker inte synd om dig. Jag tycker bara du är patetisk och det stör mig för jag vill tycka synd om dig. Sök hjälp, hur kan du leva såhär? Varför gör du inte bara saker och ting lättare för dig? Det jävla samtalet är inte så svårt att ringa så som du får det att framstå. Du lever en gång, du har en chans, utnyttja tiden istället för att slösa bort den. Hej alla ni där ute.

MAYBE WOUNDS HEAL, BUT THEY CAN ALWAYS COME BACK. Jag är så jävlajävla fel. Nu har det blivit alldeles för många depp-inlägg. Det ska det bli ändring på. Så, here we goooooooo.