2013, det är skönt att du inte kommer hit igen. Men det är med alla regnbågens färger jag lämnar dig. Jag var bärgsäker på att det skulle bli det bästa året någonsin. Jag hade en pojkvän, ett härligt och stort kompisgäng som var det bästa jag någonsin haft, och Rosa skulle få uppleva det åttonde året, mina slutbetyg skulle bli förvånansvärt bra, Johan Palm skulle komma tillbaka. Det blev inte riktigt som jag först hade anat. Allt det där bara rasade samman, redan i början. Jag har ju alltid varit jag? .

Fysikregn, idioti och glädjerus i venerna. Eller på bilden för att komma dit. Damon råkar vara världsbäst på att göra mig på bra humör, och han råkar också vara anledningen till att jag säger what the tits, YOLO, realskies och peaceskies hela tiden. Har ni någon favorityoutuber? TELL ME i sådana fall. Melodier och gåvor från poeter. Run for your life, my love.

Och dagarna med dig slutar alltid med att jag kör ihjäl mig, rattfull längs memory lane. Åtminstone är det april nu och en tredjedel av månaden har gått. Jag gissar att det betyder vår, fast att snön ligger som ett mörkt täcke över allt, men solen skinner igenom ibland, det gör den. På väggen har jag hängt ett snörre med femtioåtta knuttar på och varje dag fram tills den åttonde juni ska jag klippa av en ny. Imorgon är det torsdag, kanske blir det en bra dag.