Okej, nu är jag till slut här igen! Har inte riktigt känt någon ork att blogga eftersom att så mycket har hänt. Men det här har jag tänkt ska bli mitt sista inlägg. Nu är det måndag och nästan en vecka sen jag lämnade Bluffton och South Carolina. Det känns som att det var mycket längre sen. Det var en av de konstigaste sakerna med att komma hem, det gick så himla. Snabbt att komma in i det vanliga livet igen. Inte lika känslosamt som jag trodde, det kände.

Opps, I have done it again! Jag är verkligen som en groda utan ben, hopplös. Jag har gjort det igen! Jag har gjort det igen, min nya blogg öppnar jag upp idag! Jag har hämtat energi och äntligen är jag på fötter igen. Här fortsätter min resa genom livet! Som jag återfunnit min bäs.

The end of one thing means the beginning of something new.

Senaste skvallret och rykande färska nyheter från US Elitgrupp. DOM ÄR PÅ TAKET! Är ni säkra på att ni vågar se Resident evil? Ni får väl hålla varandra i handen om det blir läskigt! Detta sa alltså biografnissen INTE till mesen och mysmysironmankillen eller till SM och BS; utan till Henrik och Wallberg. Så kan det gå på en helt vanlig datenight! En helt vanlig dag. Han har 1 år kvar, eller var det kanske 2, 3, 4 år kvar på gymnasiet? Ni vet alla vem jag pratar om, Henrik! Ända in i kaklet! Men framföral.

There is so many people I would like to say thanks too. My parents, my dear parents who made my dream come true, and did everything to make sure I could do an exchange year in. Thank you mom and dad, thank you so much! My second big thank you is to my other parents, my Canadian parents. I look back at my 10 months and what they told us in August, and I know now what they meant.