Numera hittar ni mig på Nya Djungeltrumman. Vad som får Fredrik Strage att påstå att Göteborgsmusikerna hatar sin stad? Han skriver i sin senaste krönika. Många av mina vänner är musiker. Musiker från och i Göteborg. Och det känns snarare som att Göteborg är en stor inspirationskälla än något man vill lämna.

Det var ett tag sedan jag skrev något. Den enda läsaren jag har kvar har nu suttit i flera månader och tryckt sin blodiga pekfingerstump på F5-tangenten. Blodet rann ner mellan de andra tangenterna, torkade och bildade ett levrat rutmönster. Hans stol har, med hjälp av avföring, vuxit fast i hans nakna stjärt. Den enda vätskan han fått i sig är tårar, och han har ätit sina fötter. Det är lite sexigt, egentligen. Bloggen kanske verkar död, men den lever. Hans livlösa ögon läser meningen om och om igen.

Vill bara slänga handryggen för pannan och singla ner i en snödriva. Av lättnad för att jag lämnat tillbaka transcomdatorn. I frustration för att trägårn kanske inte öppnar. Av trötthet efter att jag haft asdåliga skor på jobbet. I ignorans av alla som lyssnar på die antwoord.

Det finns saker att hata överallt. Någonting som verkligen får mig att vilja dö är takfläktar från ca 70-80-talet. Alltså, det är så fult att jag ryser, mår illa, får ångest och mest bara vill lägga mig på ett spår och låta tågen ta bekymren. Jag kan med all säkerhet säga att om man har en takfläkt har man inte alla hästar i stallet. Finns det något fulare? Finns det något äckligare? Jag vill spy, jag vill mörda, jag vill slåss, jag vill förgifta.