Är det möjligt att ta sig ur detta? Är det någonting jag alltid kommer ångra är det att jag inte tog tag i det och bad om hjälp då när jag tickade kriterierna, även om jag inte visste det. Är det inte sorgligt att man kan må för bra, när man egentligen inte mår bra alls? Jag har aldrig tagit det seriöst med skolkuratorer men kanske när jag börjar studera att jag ska ta tag i det? Kanske är lite stöd bättre än hemligheter och inget stöd alls.

Imorgon åker mamma till min syster i några dagar, och därefter ska hon på min födelsedag kolla hur höften har läkt. På min födelsedag blir det inte mycket firande. Gör inte så jättemycket faktiskt. Jag blir alltid så trött när det kommer massor av folk och man måste hålla låda. Speciellt när man har ångest. Orsaken till de flesta problemen. Frågor att ställa dig själv.

Vad är det som händer? Mitt huvud har gått ur led, och jag vet inte vad som händer. Känner ingenting längre, bryr mig inte ett jävla skit o någonting längre. Är fylld av en likgiltlig känsla, och jag känner mig helt tom. Vill bara gråta, slå och skrika på allt och alla, fast än jag egentligen tycker att gråta är bland det värsta som finns. Vet inte vart jag ska ta vägen efter allt detta. Vad jag borde göra är klart sedan länge, och har väl varit så i snart 2 år. Patetiskt N, så jävla patetiskt.