Nu sitter jag här och ännu en gång värker bröstet och det är svårt att andas. Skillnaden denna gången är att allt är mycket värre - mer intensivt. För första gången såg jag något mer, något utöver det vanliga. Jag var redo att göra så mycket för något som var så bra. Nu vill jag inte göra någonting. Nattliga tankar en helt vanlig lördag. Jag vet inte vem jag är. Jag vet inte vem jag är heller, det är så det är att leva. En dag, inom en.

Ibland tittar jag in här och förundras över hur tiden har gått. Jag känner mig som samma tjej som skrev då för nästan sex år sen om hur livet på gymnasiet var. Men jag är en helt annan, när jag tänker efter. Jag har gått genom en hel del och vuxit och blivit bättre.