Det är nästan mörkt och vi springer. I skydd av träden är det bara fötterna mot gruset och våra andetag som hörs. Hundarna hack i häl och de vet inte varför vi springer men lämnar aldrig någonsin min sida. Starkare mediciner för att krampaktigt hålla fast vid det liv som finns kvar. Bedövar men hjälper inte mot hålet i bröstet. Hjälper inte mot ensamheten i en säng som är bredare än vad jag är lång. Och det här är början på något större.

Jag vet fortfarande inte hur folket mår eller så, men jag hoppas att ni mår bra, jag mår bra, ni mår alltså bra. Ja, eller något sådant. Jag sitter här med Krille, vi säger hej människor, infected är bra skit.