Allt annat är borta, men fortfarande kvar. Livet letar sig fram på luriga vägar. Vägar man inte alls var beredd på men som man ändå känt legat och lurat ett bra tag. Mitt ankare och min trygghet drog och där stod jag plötsligt ensam med byxorna i knävecken och fattade inte riktigt vad som hände. Ensam men ändå som en vinnare. Mitt vikariat som jag påbörjade sommaren 2009 går snart ut.

Livet från den ljusa sidan. Nu har jag fått receptbelagd medicin av doktorn, men jag tycker inte den hjälper så bra. Bäst mår jag på morgonen, sen blir det värre och värre under dagen för att kännas sjukt dåligt vid läggdags. Vi har numera matkasse hemma hos oss och man kan väl säga att den inte varit helt kompatibel med vad jag varit sugen på det senaste. Så kan det tydligen också gå.

Ni fortsätter att logga in här, men jag skriver ju aldrig nånting. Kanske kommer bloggsuget tillbaka, kankse inte. Jag kommer dock inte att blogga om skolan. Och eftersom skolan är mitt liv just nu så vet jag inte riktigt vad jag ska tråka ut er med. Inte för att jag bloggade värst mycke om skolan när jag pluggade i Sthlm, men då hade jag ett liv oxå. Att mina armar är helt sönderrivna. Att få träna gratis på gym.