Nu fåre fan va nog med likgiltighet för en stund. Det är ju bra mysigt med en gottig blogg från augusti 2010. Det är upplevelser, tankar,. Dikter, bilder och så en uppfakkad tonårsbrud som nu sansat sig. Numera är jag helt okej. Jag har inte svart hår,. Jag lever inte ett dekadent liv, jag flackar inte omkring. Jag är lika fab som vanligt, bara med lite.

Sitting on the sidewalk wondering what went wrong with my life. Jag kanske har startat en ny blogg. Det är inte så lätt. Äsch Allt blir ju bara sådär hopplöst i alla fall och det regnar och jag gråter nästan och. Vad ska det tjäna till egentligen? Publicerat i bara ord. Svaret på vart jag vill vara på väg är väl kanske en förutsättning för att svara rätt på det men ja.

Ny blogg, samma grej. Att tillåta sig själv att sova. Att inte tillåta sig själv att sova, men sover ändå. Jag skrattar Freud rätt upp i ansiktet. Kan jag leva här? .

Jag skrev två dikter i natt, det första jag skrivit på månader. Den ena är nog mest bara strunt, den andra är kanske ett mästerverk. Ni får välja själv vilken som är vilken. And acting as though we know. How to get where we want. But telling the truth which you should. A Lifetime That Lasted a Week. Tremble, tremble, tremble my hands. The hunger in my gut. Or the words he spoke. Waiting, waiting, waiting for what.

När man jobbar på café finns det mycket att oroa sig för; småsaker som om lönen räcker till och om kunden var allergisk mot de där tomaterna man inte skulle lägga i salladen. Men framför allt oroar man sig för att förklädet skulle kännas så mycket som ett par byxor att man glömde själva byxorna och gick med rumpan bar hela dagen.