Jag vet inte riktigt hur jag ska göra med det här. Jag är inte världens mest aktiva bloggare och samtidigt vill jag inte ge upp den. Vi skålade för livet ikväll. Det kändes att det var på sin plats. Jag kan inte riktigt hantera sorgen. Det känns inte på riktigt, men plötsligt kommer det över mig och tårarna har börjat ramla nerför kinderna innan jag riktig.

Life is the days you remember. Solen skiner och alla är glada. Jag är förkyld å trött men det är en ledig dag och det är varmt ute. Då har man vänner som ringer och väcker en och skäller på en för att man sover när vädret tydligen är bra. Alltså inte mamma, utan laura o josef. å sen är dom segare än tåget å hämta upp mej. Sömn, vad är det? Nu kanske jag kan låta lite bitter men så är det inte alls någonstanns. Jag njuter av livet just nu.