Vem vet, Vi kanske möts i drömmen! Ja de va ju längesen sen sist. Mm som ja antog skulle de ta ett tag för mej å komma till de stadiumet att de va dax å blogga igen. Här händer inte så mycke uppe i fjällen nu, man har ju lärt känna all personal nu så de e mest att man umgås på sin lediga tid. Tyckte väll igentligen att de va onödigt att åka dit å få besked på att det bara va å börja äta så skulle värken släppa.

Nu är jag hemma i fina kstad. Allting känns precis som vanligt och nu är jag redo för att leva lite Svensson-liv. Jag är väldigt glad och ångrar inte en sekund att jag åkte till USA för ett år. Det mest händelserika och roligaste året i mitt liv! Tack till alla som bidragit till ett fantastiskt år, nu ska jag bara njuta av att vara hemma med nära och kära. Kommer sakna NYC och allt därtill, men det är här jag hör hemma. Och så va det över.

Sista natten i karlskrona innan avfärd. Här sitter jag, klarvaken med tusen tankar i huvet. har jag verkligen packat ner allt nu? Oron är stor. och väskan väger för mycket! Här har jag pressat ner allt som jag verkligen ha med mej, och så visar vågen 4 kilo för mycket! När jag gick hem från färjan insåg jag att det var sista gången jag gick ronnebygatan upp, det kommande halvåret. allt jag ser varje dag kom.