Jag såg ju hur det. Samlade du sorger för en hel armé? Går de en tickande marsch. Kände du det någonsin som jag,. Eller var du sedan länge. Eller sticker det bara till lite ytterst i andetagen,. De du tar extra djupt när du tänker på allt? Finner mina revor tvillingar i dig. Om det skulle få leta? Vi stod ju genom samma sår. Fick samma blod över våra händer.

Kom på ett bloggnamn och skaffade mig en ny, fin blogg, som jag känner att jag kommer vara mycket mer aktiv på. Det blir defintivt längre och babbligare inlägg där än här, men jag har kommit fram till att det är vad jag tycker är kul att skriva, så det får ni leva med om ni bestämmer er för att fortsätta följa mig. Ska försöka att bara skriva för min egen skull där. När jag känner för det, och inte någon dum tvångstanke om att uppdatera om vad jag gör jämt, och så vidare.

Allt som ryms i ett sinne. Varför vara Adrians föräldrar till lags? När Adrian satte sig i bilen fick Mikko knappt fram ett ord, nervositeten var alldeles för stor. Adrian log och innan han satte sig i passegrarsätet lutade han sig fram mot Mikko och rätade till hans slips. Vad fin du är , sa Adrian och gav Mikko en lätt puss på en av silverstavarna och satte sig till rätta. Du med , log Mikko innan han startade bilen igen och körde iväg. Ska vi gå in då? Hej, jag är här , sa Adr.