Nej, nej och SCORE! Wow, sucky day or what! En förlust i upplandscupen mot håbo satt inte som en smeck om man säger så. Vi spelade så jävla bra och släpper in två helt onödiga mål i slutet. Jaja, bra spelade vi iaf mot ett div. 3 lag, vilket vi ska ha lite cred för. En spark i magen vart det också så jag tappade andan. Vilket var galet scary! Det har inte hänt på flera år, så jag trodde verkligen att jag skulle dö. Nej fyfan, inte att rekommendera.

Och hur går det själv, fröken Polkand? Med det sagt, och insinuerat, vill jag också säga att det förmodligen är med så här stora mellanrum ni kommer få höra från mig. Såvida jag inte får en knäpp och får någon form av omvänd skrivkramp. Då börjar jag på SVF igen. Och allt, precis allt. Men det är mycket roligt kvar i LDK också. Turné till Tyskland på onsdag, sen två feta konserter. Efter det är det inte långt kvar. Nu ska jag sjunga lite.

Att det kan vara så svårt. Att sanningen är så hård. In i det sista ignoreras den. Göms långt bak i huvudet. Syns inte blir samma som finns inte. Att det sedan rycks upp. Med en sådan kraft att du stannar. Precis som den alltid gör. Åh Jag fick en sådan längtan till att skriva. Sätta ord på tankar som far som flugor i mitt huvud. Just för att jag inte vet.