Kontakt, sade löjtnant Strömberg, sjuhundra meter, höger fem och en halv, upp en. Han markerade vant målen på sin skärm. Peka, håll inne, och välj. Gula cirklar omslöt snabbt de fordon som nu rörde sig över kullen. Jag ser dem, sade menige Johansson. Löjtnant Strömberg tog upp radion från sin klyka. Det här är Adam Adam till alla Adam. En högtalare sprakade till liv.

2008, oktober tror jag att det var, skapade jag den här bloggen. Den är, och har varit, fylld av diverse olika saker och ting som är jag och det jag håller av. Men numera känns den halv, eller som om den spottar ur sig saker enbart på grund av dåligt samvete - eller kanske bara av vana. I somras skapade jag en wordpressblogg, på prov, men den var ingen.

Det är med ett leende på läpparna som jag sätter mig på bussen som kommer att ta mig hem, vad jag ler åt? Jag ler åt förvuxna fjortisar som dricker cider på bussen; jag ler åt deras fyrtio minuter långa konversation om spyor; jag ler åt min egen spegelbild i bussfönstret. Det är tunga, långsamma steg som bär mig bort från det gula huset i Habo.

Bloggen ligger för närvarnade nere på grund av bristande motivation och avsaknande av vettigt program att skriva i. Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd. Tecknen är mycket tydliga hos det uppväxnde släktet, de 60- och 70-talsfödda. Vi drivs av övertygelsen .