Vad kan få människor att säga så till varandra, ens vänner? Folk som man umgås med flertalet gånger i veckan, folk som man anförtror sig åt. Varför inte ge sin vän uppmuntran och hejja på istället för att säga att loppet är kört innan startskottet ens börjat. Jag har nu lämnat dom människorna. Dom är inte värda att ödsla tid på. Har du träffat min jycke? Hon kan allt själv redan. Hon gör det som faller in för stunden.

Att Elin skulle vara näst på tur att skaffa barn känns både väntat och oväntat. Vart tog åren vägen? Hon var ju ändå en av oss som var värst på gymnasiet, tolka mig rätt, men nu har hon växt upp massor. Samma sak med våran lilla Johan som gått och köpt hus. Vad hände? Är vi alltså vuxna nu? Fast Vuxna blir vi nog aldrig ändå.