Det är inte ens början på slutet. Men kanske är det slutet på början. Går inte att beskriva denna känsla. Känslan som sitter i magen. Både under natten och på dagen. Att få se ditt leende är värt så mycket. Men att få kontakt verkar inte så lätt.

Såå vart är alla? Var ingen här när jag kom och 40 min senare har fortfarande ingen dykt upp på kontoret var det inplanerad ta sovmorgon dag idag eller? Själv fick jag tio minuter extra på mig imorse då jag fick skjuts av pappa till stan och bussen, gjorde mycket för mig som alltid stressar på morgonen nu för tiden då jag aldrig orkar gå upp i tid Ändå glömde jag bort frukosten och på vägen till stan kände jag riktigt hur magen kurrade galet mycket! Snart har en vecka gått igen, har försökt städa lägenhe.

Long time ago, yes indeed. Länge sen var det visst. Behovet and viljan av att skriva sjönk som en sten till botten för ett tag sen. Men mycket har ju hänt, så den där viljan har kommit upp till ytan igen. Jag bor i egen lägenhet. Det är väl rätt så festligt. Jag har precis blivit faster. Som jag längtat efter det där pyret.