Sara och fia - inga hjärnor ändå stjärnor. Dandan, Mickis, Oskar och jag, 5 dagar taggataggatagga. JAG SAKNAR ER SÅ DET GÖR ONT. I morgon blir det att stiga upp i tid, ta en springrunda and ett tränings pass. Idag blev de tyvärr bara fys i en timme så i morgon kör jag dubbelt. Hedemora here i come! Jo tack jag vet, jag är väldigt snygg.

Det syns iprincip ingenting alls längre! Ole tyckte även att han har börjat muskla på sig jättefint! Sån jävla lättnad har jag inte känt på jag vet inte hur länge! Att få det bekräftat att det inte bara varit inbillning att det sett ut som att han varit ohalt, sån obeskrivlig känsla! Har trott att jag ska få leva med en haltande hund för resten av hans liv eller behöva ta bort honom men så har det vänt! Ja som rubriken anty.

Is this the end? Vi har bestämt oss för att gå tillbaka till Hamreryttarna. Jag gillar denna bloggen och det har varit roligt att blogga här, så det känns faktiskt lite tråkigt att lämna den trots att vi haft den sån kort tid. Nu kör vi på Hamreryttarna, och jag hoppas ni följer med oss dit? Denna bloggen får självklart vara kvar, vi kanske kommer in och skriver några inlägg här ibland också? Who knows. Men som sagt kommer vi mest finnas på Hamreryttarna nu.

Nu kommer en lång rabbling av vad jag äter. Har fått minus 4 kg på 7 dagar av en anledning. Den största anledningen är att jag inte har fuskat.

Ja, visst tog det lite tid, men nu tänkte jag berätta hur det gick för mitt lilla odlingsland i pallkragen på min radhustomt. Bättre sent än aldrig, eller hur? I mitten av sommaren åkte jag hem till Grythyttan en sväng och då väntade denna trevliga överraskning på mig i skymningsljuset. Det hade växt och knakat som bara den på de tio veckor som gått efter jag satte ner fröna och potatisen i jorden. Potatisblasten vällde över så det knappt gick att hitta pallkragen inunder.