En röntgensjuksköterskas tankar om livet, universum och allting. Idag har en dryg vecka gått sedan det ofattbara hände och mina mörkaste mardrömmar besannades. På kvällen, ingen som sover lungt på kudden bredvid min. Jag saknar samtalen, närheten, kärleken och hennes doft. Edit, jag saknar dig. Silence the pianos and with muffled drum.

Dag efter dag efter dag. Det är lite som att jag inte riktigt förstår det själv. Jag tvivlade ju så länge på hur jag skulle orka. Jag kämpade med att våga sitta fast. Jag var livrädd för nedförsbackarna. Och jag var rädd för att den där sista viljan inte fanns kvar. För att det är kämpigt nog att bara leva. Jag visste inte om att pannbenet fanns kvar. Men jag blickade ner på Linneas bild varje gång jag ville ge upp. Det gav mig kraft att trampa lite till.