Det låter så mycket mer än 23. Fast jag är ju samma endå. Idag har jag varit och tränat core med mamma på morgonen. Och det händer ju typ lika ofta som jag bloggar. Så därför tänkte jag passa på att blogga om det. Vi går på skaren över isen. Som brast under dig när du var fem. Vi går mot ljusa tider, säger de. Men vi längtar mest hem. Det finns en sorglig lycka. I att aldrig mer va ett med de. Som vet precis vem du är.

Du har ett ansvar i livet. Att det var precis två år sedan jag senast publicerade något i denna bloggen. Är glad och lycklig men ändå lite nervös för vad dagen har att erbjuda. Den här bloggen har fler besökare än min vanliga blogg trots att denna ligger nere. Desutom har jag fått en massa skumma kommentarer. Mitt nya jobb är e.

Dans se blog tou mes ami et les bon momen passer avec eu seron dessu si ya des foto. Abonne-toi à mon blog! Meuilleur aprenti boulangé de la region anné 2009 et oui c moi normalemen parseque jai fini 2ème mes le premier a fini en retar de 45 minute et ya penalite dans se cas la normalement il son rien di . il orai enlevé des poin bé jorai etai le premier parseque sa c jouer a tre pe entre lui et moi. Jb un branleur c tou lol.

Sábado, 21 de noviembre de 2009. La paz empieza con una sonrisa. Ayer lei una frase de la Madre Teresa que me llevo a soñar con Myanmar, con su gente y por sobre todas las cosas, con sus sonrisas. Los birmanos sonríen siempre, y contagian. No parece importarles vivir practicamente aislados y bajo los rigores de una dictadura militar que lleva casi 50 anios en el poder. Todo en Myanmar tiene otro color, otro sabor. La paz empieza con una sonrisa.