Jag har verkligen svårt för att inte skriva nuförtiden, jag har mycket oro och nervositet i kroppen som jag måste få ut och jag kan inte prata med någon om det. Alla är så konstiga, alla tänker bara på sig själva, alla är precis lika nervösa och oroliga som mig, mina bästa vänner och min familj går runt som grå rörliga statyer, precis som mig, precis som alla andra. Precis när Mary skulle springa och se om hon överlevt fallet kollapsade golvet u.

When will I be able to release the pain in my body, be free from suspicions and start to live a life I always have dreamed of? I guess I have to stay strong for some more time. There is a special smile on my face, there is a special smile in my body only one person recognizes. With only few days left, tears have disappeared and the big smile which has been los.