Det blir ett hejdå ändå. Ni hjälpte mig igenom de värsta åren i mitt liv och för det kommer jag alltid vara oändligt tacksam! Puss och kram från mig till er. Och att gömma sig igen. Är jag beredd att slåss emot någon som missuppfattar med vilje eller som verkligen inte vill förstå. Jag är nog inte det. Jag vill inte dela med mig av mina innersta sorger och det som gjort så inihelvetej.

Om ivf, längtan, hopp och förtvivlan. Om glädje, tårar och hormoner. Om lyckan att få ett barn och längtan efter ett syskon. Om syskonförsök och upprepade tidiga missfall. Med dottern fick jag också en rejäl hormonrand, men än så länge har ingen dykt upp, och det förstärker min teori om att det är en liten lillebror där inne. På riktigt känns det som att jag börjar bli en ny människa och det är så skönt! Väntr.

En resa genom IVF , ofrivillig barnlöshet, PCOS, vikten och andra inslag från vardagen. Men framförallt lyckan att äntligen få bli föräldrar! Efter 11 långa år av kamp. Nej, jag tänker inte börja skriva igen. Jag vet inte ens hur lång tid det gått sedan jag skrev sist, men det lär vara länge. Jag hade inte tid eller ork. All min tid och energi gick åt M. Så varför skriver jag idag? Slutat r.