När jag läser om utbrändhet, utmattningsdepression eller depression så känns det obehagligt nära. Som en inflammation i kroppen, ett virus som sprider sig eller som en tung boj som kedjats fast i mina fötter. Jag vill loss, känna mig lätt igen. Jag vill säga att jag är säker på att det kommer bli så, känslan säger inte detsamma. Mitt pencillin är jag och det svårtillgängligt. Hej mig själv, juli och det flödande skrivandet.

De händer inte ofta! Jag har gråtit förut, jag har gråtit när Ty gör ett fint hus på Extreme Homemakeover, jag fällde säkert en tår när de visade bilder på någon rullstolsburen som helt plöstligt började gå efter 25 år i någon Ring in-Gala! De tårarna kan inte jämföras med dem jag fällde igår, de tårarna kan på sin höjd jämföras med den dagen då katterna blev påkörda utanför huset i bjärka, låt mig då också påpeka att jag var 10 år.