Clarion Hotel Sign ställer till med Roots Fest. Ikväll där bla Dear Companion ska spela. Som jag gärna vill se. Fri entré är det också. Jag borde verkligen gå dit. Galleritorsdag, ett begrepp skapat av moi och en av mina vänner. Ikväll är det vernissage för Michael Wolfs.

We are ugly but we have the music. Tack för de tre aktiva åren vi hade tillsammans. Tack för hundratals Winnerbäck-bilder, citat och konsertkommenterande. Tack för alla gamla förhållanden och lägenheter. Vi fick slutstriden mellan ungdom och vuxenliv, du och jag. Nu lämnar jag dig för en nästan-vuxen-blogg. Hur blir man tillsammans? Första gången ni pratar behöver du kanske inte säga att du är intresserad av person.

Du har din jag har min diagnos. So tell me when you hear my heart stop. Tell me when you hear my silence. Haha den fastnar lätt! Hmm de är svårt att välja. Den här helgen har jag.

Ett beslut som jag hoppas att jag slipper ångra. nu lämnar jag hittaida och börjar om på nytt med en ny bloggidentitet. Alla bilder är fotograferade av mig. Och får inte kopieras utan tillstånd. Alla bilder är fotograferade av mig. Och får inte kopieras utan tillstånd. Ett steg i rätt riktning.

Numera hittar ni mig på Nya Djungeltrumman. Vad som får Fredrik Strage att påstå att Göteborgsmusikerna hatar sin stad? Han skriver i sin senaste krönika. Många av mina vänner är musiker. Musiker från och i Göteborg. Och det känns snarare som att Göteborg är en stor inspirationskälla än något man vill lämna.

Jag började skriva den här bloggen eftersom jag såg det som en rolig grej. Ett sätt att komma mina läsare närmare. Ett sätt att få ur mig en massa vardagstankar som varken är dagbok eller professionellt skrivande utan något mittemellan. Nu tänker jag ta en paus. Kanske bara för en tid. Jag har tappat ork och lust för att blogga. Jag vill ägna all min kraft åt romanskrivande och det privata livet. För uppdatering om nyheter och annat.

Jag hoppas ni följer med mig. Jag hoppas verkligen att ni följer med mig, för utan er är min blogg inte densamma. Annars tackar jag för den här tiden. Alla skrivblock har en sista sida och det känns som att jag skriver på sista raden på den här bloggen.

Wilma Wolf föddes med en stor talang. Att ta vara på ungdomen och dess efterklang. Medan andra stod stilla och lät livet passera. Gjorde Wilma allting, och sen lite mera. Hon reste över världen, stannade till i varje hamn. Tog ett djupt andetag och tog livet i sin famn. Uppfostrad med att inget var omöjligt eller någonsin försent. Tog hon vara på färden och gjorde livet heterogent. Hon såg de sju underverken och tuttancamons grav. Och dök med delfiner i jordens stora hav. Besteg alla berg över 6000 meter.

Ny blogg, ny början. Jag trodde först att jag hade kissat på mig, men det var du som m. Hade lagt din varma fot på mitt skrev. Nog för att jag är medveten om att jag ibland har en udda och märklig sovstil - gapande mun, öppna ögon och benen i spagat över hela sängen tillexempel, men det här var någonting nytt. stackars christoffer kan inte ha det lätt.