I förrgår tog jag mig en tur ut i skogen och plockade lite blåbär. Och satan så mycket det fanns. Förhoppningsvis kommer det resultera i en paj någon dag framöver, längtar redaaan! Strax efter att jag hade rensat mina bär kom finaste Lindiluren och Hampus. Vi myste med mat inne i stan, minigolf och glass i Mariebergsskogen och slutligen en runda på puben Leprechaun.

Idag är det 25 år sedan min farfar gick bort. Det betyder att aldrig hann träffa honom, inte ens nästan, han försvann fyra år tidigare. Det betyder också att han aldrig hann träffa något av sina barnbarn. När jag pratade med min farmor i telefonen tidigare idag så frågade hon mig hur man fortfarande kan sörja en människa när det gått 25 år. Jag vet inte, svarade jag, men inte är det konstigt att man saknar. Även efter många år så slutar inte en människa att fattas.

Så mitt liv i några resväskor may continue. Syrran, Loa och Fredrik har flyttat till Bristol.

Kanske förstår du inte hur mycket energi och tid jag la ner, bara för att fläta samman något som egentligen inte hörde ihop. Bara för att få det omöjliga att klicka, men framförallt för att hinna ikapp. För att stå bredvid och inte en evighet bakom. Kan inte tänka, inte sätta fingret på skuggorna som driver genom mitt huvud. Det är så mycket jag vill fråga, ännu mer jag vill skrika. Frågetecknena ställer sig på rad, drar loss nya sjok av frågor ur .