Tiden rullar på i en väldans fart och snart är det jul. Jag älskar jul och juletider! Mys med massa ljus och massa gosaker. Jag börjar se ett slut, ett slut på den uppgift jag slitit mitt hår för de senaste veckorna. Men nu börjar jag se målet och det är inte långt kvar. Jag ska lämna in den imorgon eller på onsdag. Sen har jag ett seminarium på onsdag. Sen har jag jobbat bå.

Så mitt liv i några resväskor may continue. Syrran, Loa och Fredrik har flyttat till Bristol.

Jag har hoppat av civilingenjörsutbildningen. Jag försökte och gjorde mitt bästa men det räckte inte till. Narkolepsin blev för jobbig tillslut, så att antalet underkända tentor vägde över antalet godkända. Jag har lämnat in en sen ansökan till ämneslärarprogrammet gymnasieskolan med huvudämnet matematik. Jag försöker hålla fast vid en halvdiffus liten dröm att bli speciallärare inom matematik. Inga reserver de senaste två åren så det bådar gott.

En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig. Ofixad, simpel och i sitt allra sköraste uppstartsstadie. Va fan, är det inte det som är grejen med all sproilans ny teknik, att det bara som ett mirakel fungerar poff bang chop? Gudars. Livet måste vara så oerhört mycket lättare då, tror ni inte? Älskade, älskade, älskade bloggvänner.

Kanske förstår du inte hur mycket energi och tid jag la ner, bara för att fläta samman något som egentligen inte hörde ihop. Bara för att få det omöjliga att klicka, men framförallt för att hinna ikapp. För att stå bredvid och inte en evighet bakom. Kan inte tänka, inte sätta fingret på skuggorna som driver genom mitt huvud. Det är så mycket jag vill fråga, ännu mer jag vill skrika. Frågetecknena ställer sig på rad, drar loss nya sjok av frågor ur .