Klockan går sakta, för sakta. Jag borde plugga men det fastar inte varpå jag gav upp. Jag vill ut och springa men kan inte, på grund av mina stackars trasiga fötter. Mönster till stora haremsbyxor är beställt och nu ska jag bara finna en massa fint tyg och en bra symaskin så att jag kan ge mig själv lite utökning i garderoben. Min symaskin befinner sig ju tyvärr 20mil bort för tillfället. Nästa år står Stockholms maraton på mitt schema och tills dess måste jag ha fått upp.

Muss nür noch kurz die Welt retten. Jag äter kakor för fulla muggar. Klämt i mig halva rullen och már lite sádär halvkasst. Men det är väl smällar man fár ta när man har munchies! Och trött är jag ocksá. Timo har hoppat universitetet och nu börjat packa praliner med mig. Vi är sá lyckade! Vad mer kan man säga? Varför känner jag mig lite som en vandrande, kall zombie? Känner efter sá mycket jag kan, men de 9736543 känslorna jag brukar ha pá samma gáng är liksom.

Nu har Rebecka Åhman blivit high-teck. Men men, så jag tänkte att nu när jag har blivit mer hög teknologisk så kanske jag ska bloggs lite mer än en gång om året. Så jag hoppas att det blir så, jag håller tummarna. Följ min blogg med Bloglovin. Nej, jag har inte bloggat som en motherfucker! Det kan.