Nu byter jag plattform, ni hittar mig på. Som vi har kämpat! Först ta bort filtmattan, sen slipa ner främre kanten på varje trappsteg, slup och måla 3-4gånger! Vilken lättnad det är att den är färdig! Skrek fram .

Ingen är osynlig, Horatio ser allt. Visst känns det fint att vara vid liv? En dag till. En dag i taget, dag för dag. Små steg, mycket små steg. Vaknade med en otrolig Söndagsångest igår, och vet att det var för att jag inte var bakfull så därför fick känslorna inget illamående att dämpas av. Små saker som kan rädda en hel dag. Kom hem, lagade mat och låg i soffan resten av dagen.

CREAM OF THE CRAP! Det handlar inte om er. Vi är som Oskar och Veronica. Fast med ett lyckligt slut. Okej Jag har i en vecka funderat på hur jag skulle kunna formulera det här men efter att ha läst detta. Känner jag att det är lika bra att ta tag i det. Det blir liksom aldrig smärtfritt för en klenis som jag. Jag HAR inte fattat att det är slut. Jag är inte student längre, jag är ensam. För studentlivet är motsatsen till ensamhet. Men åh ni har tur, vi ses snart igen! Kalmar ä.

Nu är jag jävligt trött på detta. Snyta sig, min näsa är röd och hård, skavsår är ett faktum. Att vara inlåst när det är sol. Missa mina vänner när de är hemma på en sväng om. Missa de vänner som fortfarande bor kvar här. Tycka synd om mig själv här ner bäddad i soffan.