Är helt såld på den här sköna remix på Miike snows låt animal mixad av Mark Ronson.

Om en magkänsla vrider sig i magen, snälla stäng av den. Det känns inte som det brukar och jag vet inte vad jag gjort för fel. Levande jag vänder, bakom mig finns mer än framsteg. Jag trodde inte alls att vi kunde dö. Väggarna omkring mig, allt som både dör och växer. Jag vet inte vart jag står, men stannar. Alltid lämnar efter, det vi borde gjort för oss. Hör på alla orden, glömmer inte bort att vara rädd. Inte framåt mer, känner väggarna, omkring färgar allt mitt eget fel.

Livet är ingen promenad genom chokladfabriken. Man behöver någonstans att andas. Jag har haft en famn, där jag inte kunnat andas alls. Den där romansen med pojken från Liverpool. Som började oskyldigt med en kyss och en natt på en madrass. Det var det där med att sova nästipp mot nästipp, det var det där med att dela den ensamma vilsenheten.

Ingen är osynlig, Horatio ser allt. Visst känns det fint att vara vid liv? En dag till. En dag i taget, dag för dag. Små steg, mycket små steg. Vaknade med en otrolig Söndagsångest igår, och vet att det var för att jag inte var bakfull så därför fick känslorna inget illamående att dämpas av. Små saker som kan rädda en hel dag. Kom hem, lagade mat och låg i soffan resten av dagen.

När jag läser om utbrändhet, utmattningsdepression eller depression så känns det obehagligt nära. Som en inflammation i kroppen, ett virus som sprider sig eller som en tung boj som kedjats fast i mina fötter. Jag vill loss, känna mig lätt igen. Jag vill säga att jag är säker på att det kommer bli så, känslan säger inte detsamma. Mitt pencillin är jag och det svårtillgängligt. Hej mig själv, juli och det flödande skrivandet.

Nu är jag jävligt trött på detta. Snyta sig, min näsa är röd och hård, skavsår är ett faktum. Att vara inlåst när det är sol. Missa mina vänner när de är hemma på en sväng om. Missa de vänner som fortfarande bor kvar här. Tycka synd om mig själv här ner bäddad i soffan.

Detta är ju typ en blogg. Färjestad - LHC i Cloetta Center. Mitt knä och min ena sko har aldrig fått så mycket uppmärksamhet förut. Hoppas hon tyckte de passade bra in i hennes bilder för de fanns definitivt med på de flesta. Igår var vi alltså och firade vår far. Hyllningsturné a la Dire Straits.